Fikeriet.
Har fångat några fikasugna kompisar på bild.
SVEA<3
Världens finaste lilla.
Hem, hemma.
En av mina främsta egenskaper är att jag på något vis alltid lyckas fynda billiga guldkorn på second hand. Här är en av dom där kornen:
I tjockare stickat tyg och finaste höstfärgerna!
Sunt.
Och här ekar det tomt, förlåt igen. Jag skyller på bästsommaren som levererat 30-gradig plusvärme dag på dag. Men mycket har skett sedans sist i varje fall, om vi bortser ifrån inlägget igår. Jag har startat upp mitt egna café som heter Fikeriet och ligger just vid busstorget i lilla Skellefteå. Ganska mysigt ändå! Har genomgått många ångesttimmar och oroat mig mycket i onödan, och ni som känner mig vet ju att jag sällan blir eller är nöjd. Men shit, jag har lärt mig så mycket och lär mig något nytt varje dag! Sen så har jag kommit på att jag inte vill sitta fast här i all evighet och mögla. Hade en hemsk vinter i fjol, och vill ej vara med om et igen, så: FÖRÄNDRING! Steg 1 är en miniflytt till en liten by i södra Frankrike vid namn Peyriac de mer. Där ska jag och elias bo i 2 månader och jobba på ett hotell-kind-of-thing som ägs av en Svensk tjej. Jobba för att bo och äta gratis! Måla, läsa, springa, chilla, dricka vin, äta getost och bonjour. MMhm-mmhm! Sen så har jag köpt en ny kamera. En Fujifilm x100s och jag är kär! Så från och med nu kan ni nog nästan räkna med att jag kommer börja blogga mer igen. TJOHO!!
Vi börjar med två bilder från när Eterkropp gästade Riv huset i tisdags. Fick förövrigt samma kväll en rödvinflaska av en 50-årig tysk som stöttade små företag. Fint!
Nalta - "morakniven".
Första kollektionen "morakniven" från Nalta finns nu att köpa på Fikeriet. 100 % organic fairtrade cotton.
En för vad.
En för alla, alla för en. Alla mot en. När världen blir ett hav och du druknar sakta in i mängden. Saker tappar sin betydelse och lyckas alltid finna det negativa. 21 år men mer som 40. Drömmer om hundvalp och villa på landet. Om medelhavet. Och skaldjursoppa. Det får vänta och det passar sig inte nu. Att sitta på arslet och vänta är inte jag, men något som råkar ske lite för ofta nu. Vill nog bara rymma. Naglar mot svarta tavlan, bilalarm klockan 04.00 på natten, myggor och regn hela semesterveckan -Så känns det.
Amar a España.
Jag var på semester för typ exakt en månad sedan. Min bästa mamma fyllde 50 år och bjöd med sig hela familjen + min baby till Spanien. En bergstad vid namn Sitges, ca 4 mil utanför Barcelona. Ett gayfriendly paradise som var himla fint. Bodde först i en villa uppe i bergen och sen flyttade vi ner till en lägenhet i hamnen. Tyvärr så fick kameran stanna hemma lite väl mycket kanske, men vad gör man när ens kille har värsta kameran och ungefär fotar allt omkring sig + lite till? Lovar att ni ska få se när jag framkallar mina analoga också. Här kommer lite digitalt iaf, och som alltid drar tyvärr blogg.se ner kvalitén lite väl, men: Tjusig kyrkogård med gravplatser i väggarna, strandpromenaden, utsikt från huset, terrass, strand och bad.
Nu ska jag se på när FI skriver historia. Ses snart igen, men det är mycket nu! Kramo.
O du helga.
Frånvaron här lyser mer än någonsin, så var ju inte tanken att det skulle bli. Men en finner ju inte inspiration i särskilt mycket när ens liv i princip endast består av att äta, sova och jobba. Ja för jobbet på Ica som jag snackade om för ca 2 månader sedan här, det fick jag ju. Min rygg är redan totalt paj och trivs vill jag väl inte påstå att jag gör. Vill heller inte vara den som sitter och pratar dåligt om sitt jobb när en äntligen fixat ett, så låt oss gå vidare. Pengar är ju trots allt pengar.
Den råa vintern kom sent och lämnade fort. Två veckor i Januari var det hemskt, och nu är våren redan här. På instagram lägger folk ut bilder på krokusar som blommar i rabatterna och pensionärerna börjar sakta men säkert krypa upp ur sofforna.
Och jag då: Ett år äldre än senast. Saker och projekt, ideér som bollas, möten, drömmar, väntan. Typ. Den ständiga framtidsångesten som jag vid det här laget börjat fundera om jag någonsin kommer kunna fly ifrån.
Här är en bild från idag, hejhej!
Konsten att göra det.
Varför hålla tillbaka? Varför gå och blunda för möjligheter? Det är ju bara att göra! Jag orkar inte vara rädd för att misslyckas längre.
Jag bara hörde av mig till min brors arbetskolega som har häst och ba "hej jag har inte ridit på 7 år men mitt ridbegär driving me crazy så jag vill göra det och jag vill gärna bli din medryttare, om du behöver någon." Jepp, det var bara att komma och prova. Nybyggt stall med bra skogsvägar och stora ängar nära intill och en busig 6 årig Lucas. Så spännande och så kul! Att bara få andas natur från den finaste djurartens rygg. MMm.
Jag bara googlade upp telefonnummret till kontoret på Ica torget och ringde och ba "hej jag heter Mimmi och behöver jobba mer än vad jag gör nu, har ni något ledigt?" Jepp, kom in imorgon så snackar vi. Väl där ba "i kassan behövs det extra och jag ser ingen anledning till att inte testa dig, och jag hör av mig i veckan eller i början av nästa." Vill inte ropa hej ännu men va, så bra ändå. Allt jag lekte när jag var liten var ju kassörska. Tog mammas kontokort och drog över min rosa plastkassaapparat. Kommer nog stöta på alla jag vill och inte vill stöta på.
Jag bara blev så sjukt less på att så fort jag har på mig jacka, eller ligger ner, eller bara sitter rakt upp och ner på en stol, så blir mitt hår tovigt. Som en kaka som lägger sig där bak på skalpen. Slickar sig efter halsen och irriterar innanför tröjmynningen. Jag ba "mamma, här har du en sax, klipp av ca 3 dm." Har inte haft såhär kort hår sedan jag gick i lill-3an, och oj vad bra det känns.
Stoppar heller inte i mig massor med hemska hormoner längre som jag gjorde i 5 års tid. Bytte ut mina p-piller mot pessaren Femcap och det är typ det värdaste jag gjort. Säger bara: GÖR DET DU MED! Den är t.o.m gratis i vissa landsting, bland annat här i västerbotten. Win.
Har inte tvättat håret med schampo på två månader. Varför hålla på med massa konstgjorda och onaturliga ämnen som rubbar hårbottens naturliga rengörning? Nej tack, och ja tack till Aleppotvål.
Så nu ligger jag alltså här nöjd, belåten och med en helt vanlig menscykel. (Elias är i Finland atm så han saknas dock här vid min sida, men annars så!) Småsaker som jag för 2 månader sedan aldrig ens nästan trodde jag skulle göra. Rida, skaffa jobb, bli hormonfri och klippa av mitt hatälskade hår. Tack för att jag vågat. Tack för dom små sakerna. Tack för en fortsättning.
Åt skogen.
Skellektronika Xl i trivselhuset och snart såkallat Kommun. Stora förväntingar, yepp.
Häktiska dagar som nu börjat lida mot sitt slut. Tack, det har varit bra och oj vad jag vill att det vore såhär jämt. Nu blir det tid för tänkande, kreativitet, producerande och planering. Kram.
Om det jag ofta tänker på.
Nu har ett år gått igen, och oj så fort det också gick. Mycket eksem, resor som botat och förstört, krossade drömmar, förtvivlan, framtidsångest och kärlek. Tvåsamhet och pengar som visst spelar roll! Att fylla 20 gör jag helst inte om. 20 = absolut vuxen = hitta egna vägar och lösningar i en allt för vriden vardag = ångest. Förväntningar på sig själv och från andra. Vad ska du göra till hösten? Vad ska du göra till våren? Vad ska du göra med ditt liv? Vad ska du göra idag? Imorgon? På torsdag? WHÄ låt mig bara få vara. Tankar som jag slåss mot och ibland faller för. Förut var det mer en press på att vara snygg, hur bra en var på fotboll och vad en fick för betyg på det där himla provet. Ja, det var jobbigt, men det gick även att fullkomligt strunta i och räcka fingret åt, för det skulle ju lösa sig och bli bra ändå. Tänk om jag då visste hur pressen idag skulle kännas.
Jag brukar fundera på om folk gör vad de själva känner för, eller bara gör för att görandet har blivit till ett sådant stort måste. Jag gillar att prata med människor som nöjer sig, för då blir jag lugn. Min mamma. Människor på mitt jobb. Jag tror att nyckeln till att utvecklas och må bra är att hitta någon magisk gräns mellan att vara nöjd och vilja göra. Jag försöker gör saker varje dag för att jag är en rastlös person. Jag vill göra långa resor innan jag börjar plugga, och därför bor jag billigt och bekvämt här just nu. Jag går på samma gator jag alltid har gått på, och en behöver inte alltid se och göra nya saker för att utvecklas. Att vara kvar och se det lilla i det stora är ju en nog så stor eloge. Ett steg taget. Nästa steg tar jag när jag känner för det, och det gör jag gärna utan press från ungefär överallt.
Analoga.
Kommer av mig och börjar om. Har fått dille igen på analogt foto efter att ha sett dokumentärsfilmen "Everybody street". Se den.
Här kommer några från sensommaren: Mest på Elias, för när jag är med honom så påminns jag om att ta med kameran pga att han alltid har med sin. That's why. Puss.
Damn.
En bit av vad jag har gjort senaste:
181115
Godmorgon goddag Mimmi.
Såhär ser jag ut hälften av mina dagar. Lagomt fet lugg, trötta ögon och genomskinlig. Har svårt för att ta mig ut innan det blivit mörkt. Det blev inget Norge. Den snälla, trevliga, sköna tjejen vi skulle flytta in hos och bestämt allt med slutade bara svara i telefonen, och på mailen, och på facebook. Totalt blåsta och totalt på siffran 0 igen.
Jobbångesten. När får jag jobba nästa gång? Imorgon eller nästa vecka? Vill starta second hand och mysigt fik i min mors gula barndomshem på landet, men jag vill samtidigt inte bli fast. Om 10 år kanske, men inte nu, men då är det ju försent. Vill andas nya saker och känna pirret i magen. Vill vara nervös och sedan känna lättnad. Lära mig saker, se vyer jag börjar gapa av och dricka en smutsig öl i en gammal kvarterskrog.
Inget händer och jag är rastlös. Hur gör en när en prioriterar? Val och välja. Det är nog det absolut svåraste jag vet här i världen. Att väga fördelar mot nackdelar. Jag behöver hjälp att hitta rätt. Allt jag egentligen vet är att jag vill växa som person, att jag älskar Elias och vill vara med honom så länge det går, och att min familj är det viktigaste jag har och tanken på att vara otillgänglig för dom kan vara den värsta. Resten är oskrivet i nuläget. På ett ungefär.
Jobbångesten. När får jag jobba nästa gång? Imorgon eller nästa vecka? Vill starta second hand och mysigt fik i min mors gula barndomshem på landet, men jag vill samtidigt inte bli fast. Om 10 år kanske, men inte nu, men då är det ju försent. Vill andas nya saker och känna pirret i magen. Vill vara nervös och sedan känna lättnad. Lära mig saker, se vyer jag börjar gapa av och dricka en smutsig öl i en gammal kvarterskrog.
Inget händer och jag är rastlös. Hur gör en när en prioriterar? Val och välja. Det är nog det absolut svåraste jag vet här i världen. Att väga fördelar mot nackdelar. Jag behöver hjälp att hitta rätt. Allt jag egentligen vet är att jag vill växa som person, att jag älskar Elias och vill vara med honom så länge det går, och att min familj är det viktigaste jag har och tanken på att vara otillgänglig för dom kan vara den värsta. Resten är oskrivet i nuläget. På ett ungefär.
Rör inte min kanin.
Igår fick Ruben gå ut i koppel för första gången, och det gick ungefär allt annat än bra.
När en känner att tiden står stilla och mest bara gör saker utan anledning så kan en ju åka till Norge en sväng, för då kan en ju fortsätta ungefär på samma sätt, förutom att en kan tjäna massa pengar samtidigt. Planen är alltså att vi åker till Tønsberg om mindre än två veckor. Flyttar in i ett kollektiv med personer vi aldrig träffat tidigare. Skräckblandad förtjusning och ångest över en massa beslut, som alltid när man lämnar tryggheten.
Äkta.
Hängde i en hårslang och tittade på när Andreas tatuerade Rickie. Passade på att tvätta håret i frisertvätten och gjorde gangsterflätor på Elias.
Ruben.
Jag tänkte att, en måste ju få unna sig något här i världen, och då hände detta. Jag hämtade hem en liten kanin för mindre än 3 veckor sedan, som vi därefter döpte till Ruben. Vi har honom frigående i vår lägenhet och det funkar jättebra. Han älskar päron och börjar alltid busa och hoppa omkring som en galning när det ljusnar på morgonen. Han går på låda och är så snäll. Att folk inte ens vet om att man kan ha kaniner frigående är ju bara knäppt i sig. De är ju skapade för att hoppa högt och springa fort. Så: Stort nej till kaniner i små burar!
Ursäktar min hemska morgonfrilla på den sista bilden.
Septemberregn.
Vad gör man när mörkret numer varar längre än ljuset och det första man måste göra på morgonen när man stiger upp är att tända taklampan? För mycket tid till att göra saker, så att inget blir gjort. "Jag vet inte mycket, men det jag vet är att jag inte ska vara kvar när hösten knackar på" -Jo men tjena. Allt försvann plötsligt och jag sitter kvar. Trummar fingrarna mot bordet och känner för mycket.
Jag blir hellre inget än allt.
I maj hängde jag mest på berg och bara njöt av den svenska vårsolen som aldrig riktigt gick ned.
Man blir använd av livet när tiden så vill.
Hippiestränder, hundvalpar och sjuka tempel. Sista veckan i paradiset var detta, innan vi flög hem igen.
