Nu har ett år gått igen, och oj så fort det också gick. Mycket eksem, resor som botat och förstört, krossade drömmar, förtvivlan, framtidsångest och kärlek. Tvåsamhet och pengar som visst spelar roll! Att fylla 20 gör jag helst inte om. 20 = absolut vuxen = hitta egna vägar och lösningar i en allt för vriden vardag = ångest. Förväntningar på sig själv och från andra. Vad ska du göra till hösten? Vad ska du göra till våren? Vad ska du göra med ditt liv? Vad ska du göra idag? Imorgon? På torsdag? WHÄ låt mig bara få vara. Tankar som jag slåss mot och ibland faller för. Förut var det mer en press på att vara snygg, hur bra en var på fotboll och vad en fick för betyg på det där himla provet. Ja, det var jobbigt, men det gick även att fullkomligt strunta i och räcka fingret åt, för det skulle ju lösa sig och bli bra ändå. Tänk om jag då visste hur pressen idag skulle kännas.

 

Jag brukar fundera på om folk gör vad de själva känner för, eller bara gör för att görandet har blivit till ett sådant stort måste. Jag gillar att prata med människor som nöjer sig, för då blir jag lugn. Min mamma. Människor på mitt jobb. Jag tror att nyckeln till att utvecklas och må bra är att hitta någon magisk gräns mellan att vara nöjd och vilja göra. Jag försöker gör saker varje dag för att jag är en rastlös person. Jag vill göra långa resor innan jag börjar plugga, och därför bor jag billigt och bekvämt här just nu. Jag går på samma gator jag alltid har gått på, och en behöver inte alltid se och göra nya saker för att utvecklas. Att vara kvar och se det lilla i det stora är ju en nog så stor eloge. Ett steg taget. Nästa steg tar jag när jag känner för det, och det gör jag gärna utan press från ungefär överallt.

Kommer av mig och börjar om. Har fått dille igen på analogt foto efter att ha sett dokumentärsfilmen "Everybody street". Se den.

 

Här kommer några från sensommaren: Mest på Elias, för när jag är med honom så påminns jag om att ta med kameran pga att han alltid har med sin. That's why. Puss.