Han sa bara "jag vill inte vara med dig längre" och jag sitter tyst. Skakar lite lätt på huvudet för nej, det kan inte vara sant. För 2 månader sedan sa han ju att han hade bestämt sig för att han ville leva med mig resten av livet, och nu sitter vi här och det regnar ute. Himlen är helgrå och augustimörkret börjar ta över kvällarna. 

-Men allt vi skulle göra tillsammans, allt vi är tillsammans, allt vi har, ska det bara försvinna nu? Det går inte. Mitt liv är du.

-Ja, men du ska veta att jag inte ville det här heller. Men det måste bli såhär nu. Jag är en DEL av ditt liv på samma sätt som du är en DEL av mitt, men du har ett eget.

-Nej, vänta, du förstår inte. DU är mitt liv!

 

Två dagar senare träffas vi igen för att prata mer. Och inte helt oväntat så är det just han som har dom bästa överlevnadstipsen och tröstar bäst av alla. Att han alltid lyckas hitta något ljus i dom djupaste av mörka tunnlar. 

 

Jag överlever inte. Jag kanske inte vill överleva ens. Jag överlever inte utan hans varma kramar. Hans fina jävla händer. Hans morgonhumör och hans röst. Och hans doft, doften som uppstår när han andas ut. Doften jag har fått känna varje kväll när jag somnat och varje morgon när jag vaknat. Min sömntablett och mitt morgonkaffe. Och att inte få veta vad han gör och hur hans dag varit, det går bara inte!

 

Tiden flyger iväg, ja oj det gör den verkligen. Men samtidigt inte. De senaste 3,5 åren känns för mig som att de är dom ända åren jag har levt. Inget annat spelar någon större roll. Men vad gör man om allt vänder sig upp och ner och hela ens värld bara plötsligt blev helt fel. Hur överlever folk? Det värsta är att vakna upp efter en lång, mörk och ensam natt. Att på nytt försöka få dagens långa timmar att ticka. Och ångesten och rädslan för att vara ensam. Jag klarar inte av att ta bilen upp på ica själv. Jag orkar inte sitta där i förarsätet och låtsas som att allting är okej. Att under dessa 10 minuter kunna kontrollera mina virriga tankar, utan råd och tröst från någon annan.

 

22 år och tror längre inte på kärleken.

Detta är från sista helgen. Pyreneérna och bortglömda bergsstäder!

Här ekar det tomt och jag har så himla mycket bilder att visa. Vi fortsätter där vi sist slutade:

Har ätit middag hos grannar, gått på loppisar, ätit ostron, bott i Ille över en natt, hängt i Perpignan(<3), handlat pizza från pizzabussen som kommer varje torsdag och annat.

Saltsjö alltså. Här trivs flamingosarna och folk plockar salt i burkar för att göra fotbad av.

Varje onsdag och lördag går vi till den lokala grönsakshandlaren och köper korgen full. Så mysigt, bra och gott!

Peyriac är omgiven av massor av saltsjöar och folk vallfärdar hit bara för att få bada i dessa. Man flyter som en kork och det sägs att vattnet är extremt bra mot eksem och reumatism. Byns egna lilla skattkammarsjö m. strand heter Doul, och dit har vi cyklat.

Här bor jag nu och såhär lever jag, ungefär så fransk-klyschigt som det kan bli. Peyriac de mer, en liten by på ca 900 invånare.

Nu har jag och påbörjat ett nytt litet äventyr. Allt började i Barcelona: